Vad ska jag säga till hunden?
som väntar utanför din dörr
och ger mig anklagande blickar
som om jag hade några svar
Vad ska jag säga till mamma
Du skrev att hon skulle bli knäckt
och det vet jag att hon blir
men varför måste jag vara den som berättar
Vad ska jag säga till mig själv
Hur ska jag någonsin kunna förstå
att livet kan vara så hemskt
att man hellre är utan
Kära älskade syster
Varför berättade du inte innan det var för sent
glittrande glänsande
bort drar ruggiga väder
blänkande vatten, dopp i en pool
undan med skrymmande kläder
glittrande glänsande guldgrönt på träden
bländande blommor och knoppande kvist
ståtande susande vajande säden
sprakande sommaren kommer till sist
på en korridorlängds avstånd
spanar jag korridoren fram
ögonen inställda på kikarsikte
jag vet att du kan vara där
(kan ditt schema nämligen)
och plötsligt, en gestalt jag känner igen
rätt kläder, rätt hållning, rätt leende
ditt vackra ansikte, din fina kropp
jag ser dem i skallen så fort jag har lite tid över
(ja, det händer annars också förresten)
kan du inte bara
titta upp
du ser mig då
för jag står här
på en korridorlängds avstånd
som om jag var där av en slump
(och denna gången är det faktiskt så)
och jag ska höja handen till hälsning
och du ska svara så där som du brukar
men det är dags att flytta på mig nu
för om du ser mig
och frågar varför jag står där
så har jag ingen bra ursäkt
(och jag kan inte säga att jag tycker om att titta på dig)
och fick jag så skulle jag stå kvar hela dagen
men jag är en förnuftig människa och går
trots att hjärtat håller på att sprängas
en korridor, en evighet,
vad är skillnaden?
Minns du, Anders?
Minns du att de retade dig för att du alltid svarade rätt.
Retade dig så du till slut inte svarade alls.
Jag minns.
Minns du rasterna, Anders.
Minns du att du stod bredvid planen och önskade att någon skulle fråga
men att de aldrig lät dig vara med.
Hur skulle du kunna glömma.
Minns du Sara, Anders.
Minns du att avgudade henne,
fast du visste att hon aldrig skulle se dig.
Jag såg dig, Anders.
Minns du hon som alltid stod ett steg bakom mobbarna.
Minns du hon som aldrig sa något
men som skrattade när de spottade på dig.
Det var jag, Anders.
Förlåt.
halv fem är klockan
balanserande, skramlande i vinddraget.
Barfotakyligt mot utegolv,
huttrar lite men tinar i solen.
En tröja med ränder, på tok för stor
men den luktar så gott.
Tidning i knäet, på inget uppslagen,
läsaren bortdrömd i tankar.
Ett andetag från fjärran och
koltrast i körsbärsbuske.
Ytterdörr på glänt, snegla in i sovrummet
där lakanen rör sig och kittlig fot blir synlig,
varsam hand.
Halv fem är klockan, dröjer tills han vaknar.
I tröjan finns framtidens doft.
fyra timmar till arton
Dagen då han skulle bli myndig
Dagen som var början till det år
då han skulle få ta körtkort, gå på krogen
Året han skulle räknas som vuxen
Han mindes barndomen
Alla kojor han byggt i skogen
Hur de täljt pilbågar och lekt indianer
Sprungit i skogen och klättrat i träd
Kravlösheten tidlösheten sorglösheten
I huvudet hörde han glädjen och skratten
Han längtade tillbaka, han längtade dit
Han ville bli barn och få friheten åter
Förhindra en framrusande tid
Men var fanns bromsen?
Det var som ett stickande eldklot i hjärnan
En tryckande sten över bröstet
Panik i hjärtat, svårt att andas
Kroppen en brännande massa
Utan en möjlighet att kontrollera
Bara fyra timmar kvar nu
Fyra ynkliga timmar av tidlöshet
Fyra timmar till ensamhet
Artonårsgränsen kastade sig mot honom
Vad gör man när tiden rusar ifrån?
Han såg ut genom fönstret
Gatan så långt där nedanför
Öppnade fönstret, tittade ut
Bilarna som små myror
Han ville inte bli äldre
din hand i min när ingen ser
glittrande ögon betraktande ler
trevande fingrar din hand mot min arm
en blick från dig gör mig alldeles varm
för evigt och alltid min lycka är gjord
du läser mitt inre behövs inga ord
ditt bultande hjärta så nära intill
stanna hos mig är allt som jag vill
det måste betyda nåt
när jag såg dig komma emot mig på trottoaren
och jag vet att det där klicket skulle kommit i nästa sekund
men istället ett krasch och ett brak
och ett blåmärke i pannan då jag glömde svänga
för trädet som är så stort att det syns från månen
och du skrattade lite och frågade hur det var
och jag sa bra för det var sant
för jag har aldrig mått så bra som när du tog min hand
och hjälpte mig upp och borstade av mig
och sen gick du och jag vet att jag stirrade
men brydde mig inte om att det såg dumt ut
och att du märkte det när du sneglade bakåt
och vände dig om och såg att jag stirrade
nej jag brydde mig inte för du vände dig om
och det måste betyda nåt
Den lilla gubben Kurt
Det var en gång en liten gubbe som hette Kurt. Kurt var väldigt social och hade många bekanta. En dag blev Kurt bjuden på kalas till Petter. ”Jättegärna!” sa Kurt och Petter blev glad. När så kalasdagen kom hade Kurt glömt bort alltihop. Och när han väl kom ihåg var det för sent. ”Man kanske skulle ringa och be om ursäkt,” tänkte Kurt. Sen glömde han det också.
När det blev vår och varmt ringde Nisse och frågade om Kurt ville hänga med på en golfrunda. Eftersom Nisse visste att Kurt ofta var upptagen lät han Kurt bestämma vilken dag de skulle spela. På lördag, tyckte Kurt och Nisse bokade in lördag i sin kalender och bad därefter sonen passa hunden eftersom den inte kunde följa med och spelade golf.
När lördagen började närma sig blev Kurt plötsligt bjuden på teater av en kollega. Det var en kollega Kurt tyckte mycket bra om och tackade därför ja. Sen slog det honom att han redan lovat att spela golf med Nisse. ”Jaja,” tänkte Kurt, ”Nisse förstår nog,” och meddelade Nisse att något dykt upp. ”Men vi kan väl spela nån annan gång?” avslutade han med ett leende. ”Visst,” sa Nisse och ringde därefter sin son och ställde in hundpassningen. Sonen blev lite irriterad eftersom han fått tacka nej till en helgkryssning då han redan lovat att vara hundvakt.
Redan när Kurt gick i skolan hade han haft svårt att ta ansvar för vad han sa och gjorde. Han gjorde aldrig några läxor och när fröken hade genomgång brukade han leka med sin räknesticka (detta var före mobilerna). När sen genomgången var slut räckte Kurt upp handen och frågade om fröken kunde förklara för honom för han förstod inte riktigt. Det gjorde fröken. Trots att hon hellre lagt tiden på de elever som brukade allvar.
En dag när Kurt närmade sig sextioårstaget, kom hans barnbarn på besök. Knappt hade barnbarnet kommit innanför dörren förrän grannflickan Sara knackade på och frågade om de skulle leka. Det ville barnbarnet gärna. Men knappt hade han tackat ja förrän den två år äldre kompisen Kalle också knackade på och ville leka. Barnbarnet, som hellre ville leka med Kalle, bad Kurt om råd. Då delade Kurt med sig av sin livsfilosofi. ”Tacka alltid ja för att vara artig,” sa han, ”men var inte rädd för att ändra dig, för det kan alltid dyka upp något som är roligare.” Då rynkade barnbarnet förundrat pannan och sa: ”Nämen morfar, då är man ju inte snäll.” Sen gick han och lekte med Sara.
Anm. Är det bara som jag tycker, eller håller antalet Kurt på att växa lavinartat?
