bonnvett

det var vårens allra förstra soldränkta fågelkvittrande dag
när jag såg dig komma emot mig på trottoaren
och jag vet att det där klicket skulle kommit i nästa sekund
men istället ett krasch och ett brak
och ett blåmärke i pannan då jag glömde svänga
för trädet som är så stort att det syns från månen
och du skrattade lite och frågade hur det var
och jag sa bra för det var sant
för jag har aldrig mått så bra som när du tog min hand
och hjälpte mig upp och borstade av mig
och sen gick du och jag vet att jag stirrade
men brydde mig inte om att det såg dumt ut
och att du märkte det när du sneglade bakåt
och vände dig om och såg att jag stirrade
nej jag brydde mig inte för du vände dig om
och det måste betyda nåt