Den lilla gubben Kurt
Det var en gång en liten gubbe som hette Kurt. Kurt var väldigt social och hade många bekanta. En dag blev Kurt bjuden på kalas till Petter. ”Jättegärna!” sa Kurt och Petter blev glad. När så kalasdagen kom hade Kurt glömt bort alltihop. Och när han väl kom ihåg var det för sent. ”Man kanske skulle ringa och be om ursäkt,” tänkte Kurt. Sen glömde han det också.
När det blev vår och varmt ringde Nisse och frågade om Kurt ville hänga med på en golfrunda. Eftersom Nisse visste att Kurt ofta var upptagen lät han Kurt bestämma vilken dag de skulle spela. På lördag, tyckte Kurt och Nisse bokade in lördag i sin kalender och bad därefter sonen passa hunden eftersom den inte kunde följa med och spelade golf.
När lördagen började närma sig blev Kurt plötsligt bjuden på teater av en kollega. Det var en kollega Kurt tyckte mycket bra om och tackade därför ja. Sen slog det honom att han redan lovat att spela golf med Nisse. ”Jaja,” tänkte Kurt, ”Nisse förstår nog,” och meddelade Nisse att något dykt upp. ”Men vi kan väl spela nån annan gång?” avslutade han med ett leende. ”Visst,” sa Nisse och ringde därefter sin son och ställde in hundpassningen. Sonen blev lite irriterad eftersom han fått tacka nej till en helgkryssning då han redan lovat att vara hundvakt.
Redan när Kurt gick i skolan hade han haft svårt att ta ansvar för vad han sa och gjorde. Han gjorde aldrig några läxor och när fröken hade genomgång brukade han leka med sin räknesticka (detta var före mobilerna). När sen genomgången var slut räckte Kurt upp handen och frågade om fröken kunde förklara för honom för han förstod inte riktigt. Det gjorde fröken. Trots att hon hellre lagt tiden på de elever som brukade allvar.
En dag när Kurt närmade sig sextioårstaget, kom hans barnbarn på besök. Knappt hade barnbarnet kommit innanför dörren förrän grannflickan Sara knackade på och frågade om de skulle leka. Det ville barnbarnet gärna. Men knappt hade han tackat ja förrän den två år äldre kompisen Kalle också knackade på och ville leka. Barnbarnet, som hellre ville leka med Kalle, bad Kurt om råd. Då delade Kurt med sig av sin livsfilosofi. ”Tacka alltid ja för att vara artig,” sa han, ”men var inte rädd för att ändra dig, för det kan alltid dyka upp något som är roligare.” Då rynkade barnbarnet förundrat pannan och sa: ”Nämen morfar, då är man ju inte snäll.” Sen gick han och lekte med Sara.
Anm. Är det bara som jag tycker, eller håller antalet Kurt på att växa lavinartat?
Den lilla gubben Bengt
En dag ville den lilla gubben Bengt bygga en stor arena. Den skulle sätta den lilla kommunen som Bengt jobbade i på kartan och dessutom skulle han själv bli ihågkommen som en handlingskraftig man.
Nu var det så att det runt om i landet redan byggdes stora arenor så det var inte helt klart vad hans arena skulle användas till. Stadens handbollslag var inte riktigt så framgångsrikt som man hoppats men Bengt menade att det var säkrast att snabbt bygga en arena ifall de skulle avancera. Dessutom hoppades han få anordna deltävlingar i Melodifestivalen. Ja, det fanns mycket hans arena skulle kunna brukas till.
Vad priset beträffade så skulle den inte kosta mer än femhundra miljoner kronor och det var en liten summa för Bengt. Det var nämligen inte han som skulle betala.
Nu tyckte inte folket att Bengt kunde göra precis som han ville bara för att han en gång blivit framröstad. Därför började de skriva protestlistor mot arenabygget. Enligt lagen skulle politikerna bli tvungna att ta upp frågan ifall fem procent av invånarna skrev på listorna. Näe, sa Bengt redan innan listorna kvar klara. Vi ska inte ha nån folkomröstning. Bengt hade övat på att säga nej. Några år tidigare hade tio procent skrivit på listor i ett annat ärende men Bengt hade sagt näe då också och skrattat lite. Jo, för det var skrattretande; att folket inte förstod det där med representativt styre. Skulle han representera deras tankar så fick de minsann se till att tänka likadant som han. Annars funkade det inte.
Den lilla gubben Åke
En dag tyckte Åke att han lyckats riktigt bra som politiker och tänkte: Jag är värd mer. Och så höjde han sin lön med knappt tiotusen. För det är vad jag presterar, sa Åke till alla som ville höra. Och till alla andra också för den delen.
Så ville plötsligt sjuksköterskorna ha högre lön. Näe, sa Åke. Visserligen har de mycket längre utbildning än mig, och förmodligen mer erfarenhet, och tänk på ansvaret. Men värda mer i lön, det är de inte.
Däremot tyckte Åke att man gärna kunde spara lite, inom vården till exempel. Ja, nånstans måste man ju ta pengar till hans nya lön. Så fick Åke en snilleblixt: Vi sparkar några sjuksköterskor! Det andra alternativet slog honom aldrig; det där bara en person behöver gå.
Sagan om studenten och bostadsbidraget
Ni ska nu få höra en saga av det modernare slaget. Liksom i alla sagor finns en hjälte och en elak drake. Läsaren får själv under sagans gång avgöra vem som är hjälten och vem som är draken. Nu börjar den:
Sagan om studenten och bostadsbidraget
Det var en gång en student som skulle lägga fem år på en utbildning. Eftersom studenten tog sina studier på allvar fanns inte mycket tid för extrajobb som annars kunnat dryga ut studentens sparsamma studiemedel. (Och vilken person med heltidsjobb, undantaget studenter, förväntas ha tid och lust att jobba extra?) Studenten hade dock sedan hon flyttat hemifrån tagit bostadsbidrag för att ha lite extra pengar. Eftersom bidraget låg på 700 kronor per månad var det en ganska ansenlig extrapeng.
En dag kom ett brev från försäkringskassan. "Kul att få brev," tänkte studenten innan hon öppnade och läste. Där stod att hon fått för mycket bidrag under året och därmed bara skulle få 400 kronor i månaden under årets resterande tre månader. "Det var konstigt," tänkte studenten, "att de kunnat räkna så fel - jag har ju inte tjänat mer än jag angett." Men eftersom det var en ordentlig student så accepterade hon sänkningen utan att protestera. För övrigt var inte 300 kronors sänkning något större problem. Studenten kom på att hon kunde äta gröt och makaroner och på så sätt tjäna in de uteblivna pengarna.
Lite senare kom ytterligare ett brev från försäkringskassan. Eftersom studenten nu fått en viss avoghet gentemot avsändaren, var det med rynkad panna hon öppnade kuvertet. I brevet stod att studenten under föregående år fått för lite pengar i bostadsbidrag, nämligen 900 kronor. "Så bra," tänkte studenten, "då går det ju jämnt upp." Men sen läste studenten det finstilta där det stod att resterande bidrag understigande 1200 kronor inte betalades ut. "Det var konstigt," tänkte studenten, "skära ned på bidrag för under 1200 går bra men inte att betala ut." Men eftersom det var en ordentlig student så accepterade hon den uteblivna utbetalningen utan att protestera. För övrigt hade studenten lärt sig att tycka riktigt bra om gröt och makaroner så hon var nästan glad att hon inte fått de där 900 kronorna, för vad skulle hon gjort med dem?
Följande år hade tydligen försäkringskassan ändrat sig ytterligare en gång för då fick studenten återigen 700 kronor per månad. "Skönt," tänkte studenten, som faktiskt hade börjat tröttna på makaroner, och äntligen kunde gå tillbaka till en mer varierad kost. Därefter tog det ett bra tag innan studenten och försäkringskassan skulle ha med varandra att göra men på hösten samma år blev det dags att förlänga bostadsbidraget.
Det var sista året studenten tänkte ta bidrag eftersom hon skulle bli färdig med sin utbildning och börja jobba följande höst. Men studenten blev konfunderad över blankettens ifyllnadsanvisningar då det stod att inkomsten för hela påföljande år skulle anges. Studenten skulle ju bara söka bidrag för vårterminen. För att det skulle bli rätt ifyllt bestämde hon sig för att ringa försäkringskassan.
Studenten fick prata med en handläggare som meddelade att studenten uppfattat blanketten korrekt; det skulle anges inkomsten för hela året. "Det var konstigt," resonerade studenten, "varför ska inkomsten när jag inte tar bidrag påverka bidraget när jag inte har inkomst?" För trots att det var en ordentlig student så tyckte hon inte att man kunde bli behandlad hur som helst. Försäkringskassan meddelade att så var reglerna. Studenten tyckte att det var befängda regler. "Det spelar ingen roll," sa försäkringskassan. "Det spelar stor roll för mig," tyckte studenten. "Det kan inte vi ta nån hänsyn till," sa försäkringskassan men gav ändå studenten ett förslag. Studenten skulle ju kunna ta bidrag under våren och sen betala tillbaka det i december; se det som ett lån, alltså. Studenten, som hade 700 kr per månad och dessutom studerade matematik, insåg att det inte var något bra förslag. Dessutom förstod studenten att hon skulle bli tvungen att skriva att hon hade en väldigt liten inkomst under året för om hon skrev i det belopp hon skulle kunna tjäna under höstterminen, skulle försäkringskassan fnysa och förpassa ansökan till papperskorgen. Enda sättet för studenten att få bidrag och sedan betala tillbaka, skulle alltså vara att ljuga och det ville inte studenten. För övrigt stod det på blanketten att man inte fick lämna falska upplysningar. "Det var ett jävla system," tänkte hon, "pengarna jag tjänar till hösten har jag ju liksom ingen hjälp av under våren. Varför kan inte försäkringskassan begripa det när jag, en enkel outbildad student, förstår?"
När studenten lagt på luren började hon fundera lite över den kommande terminen. 700 kronor mindre i månaden var en ganska stor förlust. Med en suck konstaterade studenten att det skulle bli makaroner och gröt även under kommande termin. Men eftersom hon inte ätit det på nästan ett år så kanske det skulle kunna bli gott. Dessutom hade studenten, eftersom det var en ordentlig student, sparat lite pengar på banken att ha till hus eller bil eller diverse oförutsedda utgifter så de pengarna skulle komma väl till pass nu. "Så bra," tänkte studenten, "då behöver jag inte fundera mer över vad jag ska göra med dem."
Och så slutade sagan lyckligt.
Höjdarna
Den förste var VD på storföretag
och började fiffla med pengar en dag
han fick vid sin avgång ett stort vederlag
med fallskärm landa han säkert på marken
en vanlig människa hade fått sparken
Den andre en chefspost på jobb skulle ha
men ledningen ändra sig; alls inte bra
så årslönen fick han ändå medan jag
får ställa mig vackert i A-kassekön
har jag inget jobb får jag ingen lön
Höjdarna bestämmer över alla andra
hålls om ryggen, ger pengar till varandra
så fort de fick makt och pengar i handen
rann all moral rakt ut i sanden
Den tredje, politiker på någon ort
fick plötsligt ett ryck, skulle ändra allt fort
och kunde ej ångra sig när det var gjort
han sa om nån klagade innan det hänt
nu blir det så här för det har jag bestämt
På skola och omsorg kan man skära ned
för höjdarna klarar sig ändå med mer
i lön och med pengarna styrs vad som sker
visst finns det val men håll med att till slut
byts ofta en galning mot nästa ut
Höjdarna bestämmer över alla andra
hålls om ryggen ger pengar till varandra
så fort de fick makt och pengar i handen
rann all moral rakt ut i sanden