Den lilla gubben Kurt
Det var en gång en liten gubbe som hette Kurt. Kurt var väldigt social och hade många bekanta. En dag blev Kurt bjuden på kalas till Petter. ”Jättegärna!” sa Kurt och Petter blev glad. När så kalasdagen kom hade Kurt glömt bort alltihop. Och när han väl kom ihåg var det för sent. ”Man kanske skulle ringa och be om ursäkt,” tänkte Kurt. Sen glömde han det också.
När det blev vår och varmt ringde Nisse och frågade om Kurt ville hänga med på en golfrunda. Eftersom Nisse visste att Kurt ofta var upptagen lät han Kurt bestämma vilken dag de skulle spela. På lördag, tyckte Kurt och Nisse bokade in lördag i sin kalender och bad därefter sonen passa hunden eftersom den inte kunde följa med och spelade golf.
När lördagen började närma sig blev Kurt plötsligt bjuden på teater av en kollega. Det var en kollega Kurt tyckte mycket bra om och tackade därför ja. Sen slog det honom att han redan lovat att spela golf med Nisse. ”Jaja,” tänkte Kurt, ”Nisse förstår nog,” och meddelade Nisse att något dykt upp. ”Men vi kan väl spela nån annan gång?” avslutade han med ett leende. ”Visst,” sa Nisse och ringde därefter sin son och ställde in hundpassningen. Sonen blev lite irriterad eftersom han fått tacka nej till en helgkryssning då han redan lovat att vara hundvakt.
Redan när Kurt gick i skolan hade han haft svårt att ta ansvar för vad han sa och gjorde. Han gjorde aldrig några läxor och när fröken hade genomgång brukade han leka med sin räknesticka (detta var före mobilerna). När sen genomgången var slut räckte Kurt upp handen och frågade om fröken kunde förklara för honom för han förstod inte riktigt. Det gjorde fröken. Trots att hon hellre lagt tiden på de elever som brukade allvar.
En dag när Kurt närmade sig sextioårstaget, kom hans barnbarn på besök. Knappt hade barnbarnet kommit innanför dörren förrän grannflickan Sara knackade på och frågade om de skulle leka. Det ville barnbarnet gärna. Men knappt hade han tackat ja förrän den två år äldre kompisen Kalle också knackade på och ville leka. Barnbarnet, som hellre ville leka med Kalle, bad Kurt om råd. Då delade Kurt med sig av sin livsfilosofi. ”Tacka alltid ja för att vara artig,” sa han, ”men var inte rädd för att ändra dig, för det kan alltid dyka upp något som är roligare.” Då rynkade barnbarnet förundrat pannan och sa: ”Nämen morfar, då är man ju inte snäll.” Sen gick han och lekte med Sara.
Anm. Är det bara som jag tycker, eller håller antalet Kurt på att växa lavinartat?
