bonnvett

Hon är rädd. Så förfärligt förskräckligt rädd
för att bli ensam. En gnagande ångest. En
ständig klump i magen.

Hon skämtar, får de andra att skratta men
darrar inombords. Gömmer sig bakom en
mask. Önskar sig vänner men låter ingen
komma nära. Önskar sig närhet men vågar
inte utelämna sig själv.

Tiden rinner iväg. Hon har bra betyg,
bra omdömen, bra jobb och bra lön.
Skulle byta allt. Om han bara ville se.

Glittrande ögon och vänligt leende. Fina små
skrattrynkor som ger rysningar längs ryggraden.
Hans sätt att prata, hans sätt att gå. Hans sätt att
lyssna och se på henne tills hon blir tvungen
att titta bort. Hennes önskan och längtan.
Tyck om mig tyck om mig tyck om mig.

Vad ska jag säga till hunden
som väntar utanför din dörr
och ger mig anklagande blickar
som om jag hade några svar

Vad ska jag säga till mamma
Du skrev att hon skulle bli knäckt
och det vet jag att hon blir
men varför måste jag vara den som berättar

Vad ska jag säga till mig själv
Hur ska jag någonsin kunna förstå
att livet kan vara så hemskt
att man hellre är utan

Kära älskade syster
Varför berättade du inte innan det var för sent

spirande grönska, värmande sol
bort drar ruggiga väder
blänkande vatten, dopp i en pool
undan med skrymmande kläder

glittrande glänsande guldgrönt på träden
bländande blommor och knoppande kvist
ståtande susande vajande säden
sprakande sommaren kommer till sist

lika fånigt som en nyförälskad trettonåring
spanar jag korridoren fram
ögonen inställda på kikarsikte
jag vet att du kan vara där

(kan ditt schema nämligen)

och plötsligt, en gestalt jag känner igen
rätt kläder, rätt hållning, rätt leende
ditt vackra ansikte, din fina kropp
jag ser dem i skallen så fort jag har lite tid över

(ja, det händer annars också förresten)

kan du inte bara
titta upp
du ser mig då
för jag står här
på en korridorlängds avstånd
som om jag var där av en slump

(och denna gången är det faktiskt så)

och jag ska höja handen till hälsning
och du ska svara så där som du brukar
men det är dags att flytta på mig nu
för om du ser mig
och frågar varför jag står där
så har jag ingen bra ursäkt

(och jag kan inte säga att jag tycker om att titta på dig)

och fick jag så skulle jag stå kvar hela dagen
men jag är en förnuftig människa och går
trots att hjärtat håller på att sprängas
en korridor, en evighet,
vad är skillnaden?

Minns du skolan, Anders.
Minns du att de retade dig för att du alltid svarade rätt.
Retade dig så du till slut inte svarade alls.
Jag minns.

Minns du rasterna, Anders.
Minns du att du stod bredvid planen och önskade att någon skulle fråga
men att de aldrig lät dig vara med.
Hur skulle du kunna glömma.

Minns du Sara, Anders.
Minns du att avgudade henne,
fast du visste att hon aldrig skulle se dig.
Jag såg dig, Anders.

Minns du hon som alltid stod ett steg bakom mobbarna.
Minns du hon som aldrig sa något
men som skrattade när de spottade på dig.

Det var jag, Anders.
Förlåt.

Kaffekopp på trappräcke,
balanserande, skramlande i vinddraget.
Barfotakyligt mot utegolv,
huttrar lite men tinar i solen.
En tröja med ränder, på tok för stor
men den luktar så gott.
Tidning i knäet, på inget uppslagen,
läsaren bortdrömd i tankar.
Ett andetag från fjärran och
koltrast i körsbärsbuske.
Ytterdörr på glänt, snegla in i sovrummet
där lakanen rör sig och kittlig fot blir synlig,
varsam hand.
Halv fem är klockan, dröjer tills han vaknar.
I tröjan finns framtidens doft.

Det var natten före artonårsdagen
Dagen då han skulle bli myndig
Dagen som var början till det år
då han skulle få ta körtkort, gå på krogen
Året han skulle räknas som vuxen

Han mindes barndomen
Alla kojor han byggt i skogen
Hur de täljt pilbågar och lekt indianer
Sprungit i skogen och klättrat i träd
Kravlösheten tidlösheten sorglösheten

I huvudet hörde han glädjen och skratten
Han längtade tillbaka, han längtade dit
Han ville bli barn och få friheten åter
Förhindra en framrusande tid
Men var fanns bromsen?

Det var som ett stickande eldklot i hjärnan
En tryckande sten över bröstet
Panik i hjärtat, svårt att andas
Kroppen en brännande massa
Utan en möjlighet att kontrollera

Bara fyra timmar kvar nu
Fyra ynkliga timmar av tidlöshet
Fyra timmar till ensamhet
Artonårsgränsen kastade sig mot honom
Vad gör man när tiden rusar ifrån?

Han såg ut genom fönstret
Gatan så långt där nedanför
Öppnade fönstret, tittade ut
Bilarna som små myror
Han ville inte bli äldre