Mycket att göra
Maggan rundar hörnan till butiksdelen och hejar glatt på dagens första kund. Det är Lasse, iklädd tofflor och keps, modell gubbamössa. Honom känner hon. Tänker man efter så känner hon egentligen alla i byn; genom hörsägen om inte annat. Det blir gärna så på ett litet ställe. Alla känner alla. Eller alla känner nån som känner nån som känner nån som... ja, man skulle kunna säga att förståndarna för Karlssons Järnhandel vet allt, och vill man ha reda på senaste nytt så är det bara att hälsa på. Butiken fungerar lika mycket som sambandscentral som affär. Det finns till och med kunder som bara kommer in för att diskutera vädret eller beklaga sig över hur dyr mjölken blivit.
Lasse rotar i sina fickor. Meddelar att han ska ha en skruv. Stjärnskruv. Maggan nickar intresserat. Börjar rota i lådorna under disken och hittar slutligen ett par burkar med tänkbara kandidater.
"Här!"
Lasse hittar det han letat efter. Räcker över skruven till Maggan. Hon måttar med fingrarna.
"Två tum."
"Vad kostar det?"
"En och femtio."
Lasse rotar återigen i fickorna.
"Du ska inte ha en till för säkerhets skull?"
Maggan räcker fram burken. Lasse funderar en stund och nickar sedan; är nog lika bra att ta en till. Man vet aldrig när det kan behövas.
"Då blir det tre kronor."
Lasse nickar igen och har äntligen hittat pengarna och skruv och mynt byter ägare.
"Kvitto?"
Lasse tvingas fundera igen. Det är svårt med sådana beslut så här på morgonkvisten. Det slutar med att han även denna gång nickar lite fundersamt.
"Det är nog lika bra."
Maggan öppnar häftet med kvitton. Det här kommer ta sin lilla tid men Lasse har inte bråttom. Då kan han ju passa på att berätta vad han ska ha skruven till också. Och Maggan får höra historien om hur frun, Ulla alltså, skulle ta ned mjöl från översta hyllan, men eftersom hon är ganska kort, bara en och sextio, så blev hon tvungen att använda en stol att kliva upp på. Ja, egentligen skulle hon tagit pallen men den stod ute i garaget för de hade precis fått in ett lass bränne som skulle klyvas och det är så lätt att göra av med yxan så då är pallen bra att lägga den på så den inte försvinner. Och sen kan man sätta sig på pallen också och vila. Men i alla fall så fick Ulla ta stolen och precis när hon klivit upp så lossnade skruven och ena benet gick av - på stolen alltså - och eftersom hon stått med mjölet i handen så blev hon tvungen att släppa det och ta emot med händerna så nu var det mjöl i hela köket och när Ulla ville ha hjälp att städa tyckte Lasse det var ett bra tillfälle att gå och köpa en skruv så han kunde laga stolen så den var hel när hon skulle sätta tillbaka mjölet på hyllan.
"Varsågod"
Maggan var klar med kvittot, pris och antal och underskrift mycket noga nedtecknat. Det måste gå rätt till så Rolle kan få ordning på sina papper. Hon kontrollerade så kopian fått tillräckligt markerade streck av karbonpapperet och slog igen häftet. Så fick hon plötsligt en idé.
"Du vill inte jobba lite här?"
Lasse fick fundera, men bara litegrann, innan han tackade nej.
"Men bara lite på lagret."
Lasse skakade på huvudet. Maggan suckade. Hur hade Rolle tänkt att hon skulle hinna med både affären, lagret och dessutom fixa till Månssons sekretär? Dessutom fanns några kunder som väntade på att få varor hemkörda. Det skulle verkligen underlätta med en extrahjälp. Nu var det ju så att det var Rolle som skötte ekonomin och i slutänden avgjorde om det skulle anställas; men Maggan tyckte allt att hon hade lite att säga till om ändå. Hon var ju den som faktiskt uträttade något medan Rolle bara satt och vände papper i en pärm.
Lasse rotar i sina fickor. Meddelar att han ska ha en skruv. Stjärnskruv. Maggan nickar intresserat. Börjar rota i lådorna under disken och hittar slutligen ett par burkar med tänkbara kandidater.
"Här!"
Lasse hittar det han letat efter. Räcker över skruven till Maggan. Hon måttar med fingrarna.
"Två tum."
"Vad kostar det?"
"En och femtio."
Lasse rotar återigen i fickorna.
"Du ska inte ha en till för säkerhets skull?"
Maggan räcker fram burken. Lasse funderar en stund och nickar sedan; är nog lika bra att ta en till. Man vet aldrig när det kan behövas.
"Då blir det tre kronor."
Lasse nickar igen och har äntligen hittat pengarna och skruv och mynt byter ägare.
"Kvitto?"
Lasse tvingas fundera igen. Det är svårt med sådana beslut så här på morgonkvisten. Det slutar med att han även denna gång nickar lite fundersamt.
"Det är nog lika bra."
Maggan öppnar häftet med kvitton. Det här kommer ta sin lilla tid men Lasse har inte bråttom. Då kan han ju passa på att berätta vad han ska ha skruven till också. Och Maggan får höra historien om hur frun, Ulla alltså, skulle ta ned mjöl från översta hyllan, men eftersom hon är ganska kort, bara en och sextio, så blev hon tvungen att använda en stol att kliva upp på. Ja, egentligen skulle hon tagit pallen men den stod ute i garaget för de hade precis fått in ett lass bränne som skulle klyvas och det är så lätt att göra av med yxan så då är pallen bra att lägga den på så den inte försvinner. Och sen kan man sätta sig på pallen också och vila. Men i alla fall så fick Ulla ta stolen och precis när hon klivit upp så lossnade skruven och ena benet gick av - på stolen alltså - och eftersom hon stått med mjölet i handen så blev hon tvungen att släppa det och ta emot med händerna så nu var det mjöl i hela köket och när Ulla ville ha hjälp att städa tyckte Lasse det var ett bra tillfälle att gå och köpa en skruv så han kunde laga stolen så den var hel när hon skulle sätta tillbaka mjölet på hyllan.
"Varsågod"
Maggan var klar med kvittot, pris och antal och underskrift mycket noga nedtecknat. Det måste gå rätt till så Rolle kan få ordning på sina papper. Hon kontrollerade så kopian fått tillräckligt markerade streck av karbonpapperet och slog igen häftet. Så fick hon plötsligt en idé.
"Du vill inte jobba lite här?"
Lasse fick fundera, men bara litegrann, innan han tackade nej.
"Men bara lite på lagret."
Lasse skakade på huvudet. Maggan suckade. Hur hade Rolle tänkt att hon skulle hinna med både affären, lagret och dessutom fixa till Månssons sekretär? Dessutom fanns några kunder som väntade på att få varor hemkörda. Det skulle verkligen underlätta med en extrahjälp. Nu var det ju så att det var Rolle som skötte ekonomin och i slutänden avgjorde om det skulle anställas; men Maggan tyckte allt att hon hade lite att säga till om ändå. Hon var ju den som faktiskt uträttade något medan Rolle bara satt och vände papper i en pärm.
Morgon
Rolle vänder uppgivet på skylten. Det står STÄNGT. Det ska inte stå STÄNGT när det är öppet. Klockan plingar när han går in. Ingen Maggan i sikte. Inte bakom kassan. Inte bland lådorna. Inte ens i skyltfönstret. Där hade hon stått en gång. Vad hon pysslade med fick han aldrig klart för sig men på förklaringen skulle det nog ha något med utökad kundkrets att göra.
Rolle ställer ifrån sig portföljen på disken. Det är mycket att göra idag. Många papper att sätta i pärmar. Det nästan kliar i fingrarna efter de där papperen. Var sak på sin plats, då är allt under kontroll. Maggan är aldrig på sin plats. Visslas det inte ut på lagret? Bäst att se efter.
Bakom nån möbel av odefinierbar härkomst sticker ut ett par svarta tofflor. Han suckar.
"Maggan!"
Hon hör inte. Är det inte Mozart som framförs på falsk visselmelodi, ackompangerat av ett sporadiskt klongande av muttrar som kastas i en burk. Rolle plockar upp en såg som ligger slängd på golvet. Fortfarande ingen reaktion. Han petar till en av de svarta tofflorna med sina nyinköpta italienska skor av skinn.
"Maggan, vi öppnade för en timme sen!"
Nu. Hon dyker fram bakom den organiserade brädhögen.
"Oj, är klockan så mycket!"
Rolle suckar uppgivet. För vilken gång i ordningen vet han inte.
"Du hade glömt vända skylten igen. Det är tredje gången denna v..." Så dras blicken till ett annat stort brädföremål som ställts i ett hörn, nytillkommet enligt hans eget pålitliga minne och placerat på ett sådant sätt att det nästan, men bara nästan, inte syns om man inte tittar ordentligt.
"Näe... vad är det där?"
Maggan vet vad han menar utan att vända sig om. Han har den där 'vad är det nu du har släpat hem'-rösten och då finns inte många alternativ.
"En tramporgel. Fick den billigt."
Han tar sig för pannan.
"Snälla Maggan, det är ingen som köper orglar längre."
"Jo, jag."
"Mhm."
Rolle lyfter på ett föremål slängt på en hylla. Ser ut att fundera över vad man skulle kunna använda det till. Verkstan, inhyst på en allt större del av lagret, är Maggans område. Verkstan är bara något han måste passera för att komma in på kontoret.
"Du får ta affären nu. Jag ska göra en beställning."
Maggan skakar på huvudet
"Hinner inte. Månsson kommer och hämtar denna i eftermiddag."
Vad 'denna' är har han fortfarande inte lyckats klura ut. Det skulle kunna vara en någon typ av byrå. Med tanke på alla bitar som ligger spridda över golvet går det även att tänka sig ett hus modell mindre. Jaja, det är inte hans problem. Så länge affärerna går bra och folk väljer att lämna in sina gamla möbler på reparation istället för att ta en sväng till varuhuset i stan så är han nöjd. Klockan plingar ute i affären.
"Kund, Maggan," upplyser han om.
"Snart."
"Nu."
Hon slänger en sista mutter i burken, kastar mejsel och skiftnyckel i verktygslådan och försvinner ut. Rolle fortsätter till kontoret och sjunker ned i sin fåtölj. Ännu en dag framför sig. Kan undras vilka kunder som väljer att titta in idag. Får han önska så blir det fru Lundström. Det är en dam med stil och rätt kontakter.
Rolle ställer ifrån sig portföljen på disken. Det är mycket att göra idag. Många papper att sätta i pärmar. Det nästan kliar i fingrarna efter de där papperen. Var sak på sin plats, då är allt under kontroll. Maggan är aldrig på sin plats. Visslas det inte ut på lagret? Bäst att se efter.
Bakom nån möbel av odefinierbar härkomst sticker ut ett par svarta tofflor. Han suckar.
"Maggan!"
Hon hör inte. Är det inte Mozart som framförs på falsk visselmelodi, ackompangerat av ett sporadiskt klongande av muttrar som kastas i en burk. Rolle plockar upp en såg som ligger slängd på golvet. Fortfarande ingen reaktion. Han petar till en av de svarta tofflorna med sina nyinköpta italienska skor av skinn.
"Maggan, vi öppnade för en timme sen!"
Nu. Hon dyker fram bakom den organiserade brädhögen.
"Oj, är klockan så mycket!"
Rolle suckar uppgivet. För vilken gång i ordningen vet han inte.
"Du hade glömt vända skylten igen. Det är tredje gången denna v..." Så dras blicken till ett annat stort brädföremål som ställts i ett hörn, nytillkommet enligt hans eget pålitliga minne och placerat på ett sådant sätt att det nästan, men bara nästan, inte syns om man inte tittar ordentligt.
"Näe... vad är det där?"
Maggan vet vad han menar utan att vända sig om. Han har den där 'vad är det nu du har släpat hem'-rösten och då finns inte många alternativ.
"En tramporgel. Fick den billigt."
Han tar sig för pannan.
"Snälla Maggan, det är ingen som köper orglar längre."
"Jo, jag."
"Mhm."
Rolle lyfter på ett föremål slängt på en hylla. Ser ut att fundera över vad man skulle kunna använda det till. Verkstan, inhyst på en allt större del av lagret, är Maggans område. Verkstan är bara något han måste passera för att komma in på kontoret.
"Du får ta affären nu. Jag ska göra en beställning."
Maggan skakar på huvudet
"Hinner inte. Månsson kommer och hämtar denna i eftermiddag."
Vad 'denna' är har han fortfarande inte lyckats klura ut. Det skulle kunna vara en någon typ av byrå. Med tanke på alla bitar som ligger spridda över golvet går det även att tänka sig ett hus modell mindre. Jaja, det är inte hans problem. Så länge affärerna går bra och folk väljer att lämna in sina gamla möbler på reparation istället för att ta en sväng till varuhuset i stan så är han nöjd. Klockan plingar ute i affären.
"Kund, Maggan," upplyser han om.
"Snart."
"Nu."
Hon slänger en sista mutter i burken, kastar mejsel och skiftnyckel i verktygslådan och försvinner ut. Rolle fortsätter till kontoret och sjunker ned i sin fåtölj. Ännu en dag framför sig. Kan undras vilka kunder som väljer att titta in idag. Får han önska så blir det fru Lundström. Det är en dam med stil och rätt kontakter.
Det var bättre förr
Pensionärerna Sven och Svea besöker Karlssons Järnhandel i den lilla byn Lindvalla. Karlssons Järn, som affären kallas i folkmun, är en sån där gammal trevlig butik med alla varor ordentligt kategoriserade i olika skåp och små lådor bakom disken, under disken, i butiken, på lagret och så vidare. Det är Rolle som håller ordning. Maggan står för det praktiska. Det är även hennes orgelverkstad som huserar på lagret.
Denna dag hålls Rolle ute på kontoret och sätter papper i pärmar. Det är hans favoritsysselsättning. Vart papper på sin plats så skulle världen bli mycket bättre, är hans valspråk. I Maggans värld existerar inte ordet ordning. Förutom då det gäller hennes skruvkartor. Rör inte mina skruvar, brukar hon säga, och tror sig citera en filosof som levde för länge sedan i Grekland eller på Hawaii eller nåt annat ställe med sand. När Sven och Svea öppnar dörren och får den lilla klockan att plinga välkomnande, är det Maggan som står bakom disken.
I Svens ögon tänds en glimt som skulle kunnat ha varit tomtebloss om det inte varit mitt i sommaren. Han känner igen affären. Det är ju precis så här det såg ut när han var barn. På den gamla goda tiden. Och för att riktigt understryka hur det ska vara, så brister han ut i sång. Svea fyller instämmande i sin makes frågor, med en blandning av tålamod och resignation. Hon är nämligen inte riktigt lika övertygad.
Sven:
På min tid fanns det järnaffär, överallt ja här och där
en på landet två i byn, minns du Svea sån härlig syn
Sen fick konkurrens bestämma, ingen handla' längre hemma
allt konkursa, häromdan, fick vi åka in till stan
Säg mig, var det inte bättre förr?
Svea:
Jovisst kära du, det var bättre förr
Sven:
När vi kunde gå på dans var kväll i Folkets Park
det inte fanns miljöproblem och inte något knark
inget Farmen, Ordjakt eller Bonde söker fru
tänk så mycket skräp som sänds var dag på TV nu
När vi hade fin natur och skog i överflöd
när allt var billigt och man gav en krona för ett bröd
det fanns inget McDonalds och sån som smakar usch
inga terrorister och ingen Mr Bush
Säg mig, var det inte bättre förr?
Svea:
Jovisst kära du, det var bättre förr
Sven:
När män'skor prata' med varann och inte stressa' runt
när bilen inte kommits på och alla levde sunt
vi reste lugnt med ångtåg ifrån kust till kust ibland
för det gick att åka tåg på tvären i vårt land
När puma var en jättekatt och mjölken kom från kon
när länsman gjorde hembesök i egen hög person
när fem år i en vanlig skola gjorde män'skan lärd
och kvinnor skötte sina barn och männen slogs med svärd
Säg mig, var det inte bättre förr?
Svea:
Jovisst kära du, det var bättre förr
Sven:
När åkern var vårt levebröd och kungen vår idol
när bägaren med mjöd på fest vi höjde till en skål
för alla skepp vi sänkt till botten med en tunna krut
och alla ovänner som gått i marken för ett spjut
Jag kan nog påstå sant och visst och väldigt objektiv
om allting varit just som förr vi haft ett bättre liv
vi fick allt vad vi önska' oss, ja allt var bättre ty
det fanns en trevlig järnaffär i varje liten by
Säg mig, var det inte bättre förr?
Svea:
Jovisst kära du, det var bättre förr
Jovisst kära du, det var bättre förr
Så klappar Svea sin make lite lätt på axeln och Sven inhandlar den bordsfläkt han kommit för att inhandla, betalar och går sen ut till klockans hemtrevliga plingande som önskar dem hjärtligt välkomna tillbaka.
Denna dag hålls Rolle ute på kontoret och sätter papper i pärmar. Det är hans favoritsysselsättning. Vart papper på sin plats så skulle världen bli mycket bättre, är hans valspråk. I Maggans värld existerar inte ordet ordning. Förutom då det gäller hennes skruvkartor. Rör inte mina skruvar, brukar hon säga, och tror sig citera en filosof som levde för länge sedan i Grekland eller på Hawaii eller nåt annat ställe med sand. När Sven och Svea öppnar dörren och får den lilla klockan att plinga välkomnande, är det Maggan som står bakom disken.
I Svens ögon tänds en glimt som skulle kunnat ha varit tomtebloss om det inte varit mitt i sommaren. Han känner igen affären. Det är ju precis så här det såg ut när han var barn. På den gamla goda tiden. Och för att riktigt understryka hur det ska vara, så brister han ut i sång. Svea fyller instämmande i sin makes frågor, med en blandning av tålamod och resignation. Hon är nämligen inte riktigt lika övertygad.
Sven:
På min tid fanns det järnaffär, överallt ja här och där
en på landet två i byn, minns du Svea sån härlig syn
Sen fick konkurrens bestämma, ingen handla' längre hemma
allt konkursa, häromdan, fick vi åka in till stan
Säg mig, var det inte bättre förr?
Svea:
Jovisst kära du, det var bättre förr
Sven:
När vi kunde gå på dans var kväll i Folkets Park
det inte fanns miljöproblem och inte något knark
inget Farmen, Ordjakt eller Bonde söker fru
tänk så mycket skräp som sänds var dag på TV nu
När vi hade fin natur och skog i överflöd
när allt var billigt och man gav en krona för ett bröd
det fanns inget McDonalds och sån som smakar usch
inga terrorister och ingen Mr Bush
Säg mig, var det inte bättre förr?
Svea:
Jovisst kära du, det var bättre förr
Sven:
När män'skor prata' med varann och inte stressa' runt
när bilen inte kommits på och alla levde sunt
vi reste lugnt med ångtåg ifrån kust till kust ibland
för det gick att åka tåg på tvären i vårt land
När puma var en jättekatt och mjölken kom från kon
när länsman gjorde hembesök i egen hög person
när fem år i en vanlig skola gjorde män'skan lärd
och kvinnor skötte sina barn och männen slogs med svärd
Säg mig, var det inte bättre förr?
Svea:
Jovisst kära du, det var bättre förr
Sven:
När åkern var vårt levebröd och kungen vår idol
när bägaren med mjöd på fest vi höjde till en skål
för alla skepp vi sänkt till botten med en tunna krut
och alla ovänner som gått i marken för ett spjut
Jag kan nog påstå sant och visst och väldigt objektiv
om allting varit just som förr vi haft ett bättre liv
vi fick allt vad vi önska' oss, ja allt var bättre ty
det fanns en trevlig järnaffär i varje liten by
Säg mig, var det inte bättre förr?
Svea:
Jovisst kära du, det var bättre förr
Jovisst kära du, det var bättre förr
Så klappar Svea sin make lite lätt på axeln och Sven inhandlar den bordsfläkt han kommit för att inhandla, betalar och går sen ut till klockans hemtrevliga plingande som önskar dem hjärtligt välkomna tillbaka.
