bonnvett

På en av bokar omgiven kulle ligger ett litet rött hus. Två lutande trappsteg av sten leder upp till den låsta dörren och trasiga gardiner skymtar i fönstren. Den som går närmare och kikar in genom fönstret kommer att se några möbler och en rostig kamin. En jaktstuga verkar det vara. Övergiven. Ödestuga. Fortsätter man runt huset upptäcker man att ett fönster gapar tomt för hela karmen har lyfts av och står lutad mot väggen. Ett inbjudande fönster. Om man vill kan man klättra in. Nästan sju år är det sedan någon gjorde det.

Men just idag har de bestämt sig. Två av de barn, nästan vuxna nu, som upptäckte tjusningen med ett öde hus, ger sig iväg. Storasyster minns vägen, trots att det var sju år sen sist. Vägen till Ödestugan glömmer man inte. Först följa stigen, höger i korsningen, sen ställa cykeln vid vändplatsen och promenera. Över tre kullars kalhygge, därefter höger över gärdesgården. Förbi de av vatten fyllda hjulspåren. Skogen tränger sig på, gå fort ifall där står en älg. Sen kommer bokarna, upp till vänster, upp på kullen. Ödestugan.

Det är varmt. Shorts och kortärmat räcker. Sandaler på fötterna. Vana cyklister susande in i skogen; djupare och djupare. Granskog tar vid. Kallt och lite fuktigt. I luften en doft av kåda och barr. Höger i korsningen, trampa vidare, framme vid vändplatsen. Men kalhygget har ersatts av en granplantering. Inte öppet som det brukar. Annorlunda mot för sju år sedan. Men storasyster hittar ändå. Tre kullar bara. Tre kullar och sen höger över gärdesgården.

”Men vildsvinen då? Och älgarna?”

”Får inte bli skrämda. Sjung nåt. Ropa. De springer när de hör dig.”

In i skogen bär det. Över den lilla bäcken. In bland granarna som står så tätt så tätt. Som en labyrint nästan att ta sig igenom. Sjungandes. Inga ljud, skogen är tyst. Tre kullar bara. Tre kullar och sen till höger. Men tre kullar blir tre berg när granar måste klivas genom, klättras över. Och ett berg är så högt så högt. Men Ödestugan är på andra sidan. Ödestugan.

Det verkar inte vara någon fara. Sången håller djuren på avstånd, håller tankarna på djuren på avstånd. Nästan uppe på första toppen är de. Snart bara två kullar kvar. Två kullar och sen till höger.

Då. Plötsligt. Ett brak från snåret bredvid får storasyster att snurra runt och se något stort och grått passera. Nu. Inte drabbas av panik. Säkert bara ett rådjur. Rådjur brukar braka till och ge panik och sen suckar man skrattar och tänker att det var ju bara ett rådjur så vänta och se vad det är innan du blir rädd det kanske bara var ett rådjur och då är det onödigt att bli rädd om det bara var ett rådjur för de brukar kunna ge en panik och fasaner skrämmer också slag på en de sitter stilla och sen när man går förbi så flyger de upp och skriker och man blir så rädd att hjärtat håller på att stanna och sen hytter man med näven åt den sabla fasanen som inte hade vett att ge ljud ifrån sig tidigare liksom koltrastar som också sitter still och sen springer fram bara för att skrämmas men det här var bara ett rådjur bara ett rådjur så drabbas inte av panik det var ju bara ett rådjur.

”Det är ett vildsvin.”

Lillebror har sett djuret som sprungit förbi, tystnat, och nu står någonstans till höger om dem och väntar. Kanske springer tillbaka snart. Eller så kommer det fler grisar ingen har väl hört talas om ett ensamt vildsvin finns det ett så finns det flera och i den här täta skogen ser man inte längre än till nästa gran så var som helst kan det stå grisar och till höger står det en som snart kommer att springa tillbaka och vi kommer aldrig att komma levande härifrån.

”Vi vänder, va?”

Säger lillebror som senare kommer att påstå att det var storasyster som frågade men storasyster vet att det inte var hon för hon reagerar över den konstiga frågan varför frågar han om de ska vända de kan väl inte fortsätta med skogen full av grisar är han inte rädd?

”Ja.”

Svarar storasyster eller om det är lillebror och en evighet står tiden stilla och sen springer de, kastar sig tillbaka nedför kullen och skogen rispar armar och ben men det känns inte för snart är de ute. Inga grisar på vägen dit så inga grisar nu heller. Skynda skynda hörs grisen springa efter? Där är bäcken, lillebror trampar i. Där är cyklarna. Nu är de på väg hem, bort från grisen, bara bort. Och först då börjar hjärnan fungera igen. Han sprang bakom oss, grisen. Blev han rädd och rusade i panik eller hade han en familj i närheten han ville skydda eller sprang han mot ljudet vi just lämnat och därmed mot oss så att om vi stått kvar hade han sprungit på oss. Storasyster är räddast, hon stod närmast. Hann ju inte ens reagera innan grisen sprungit förbi. Hade inte hunnit reagera om grisen sprungit mot henne, träffat henne med säkerhet.

Aldrig mer den vägen. Aldrig mer tät granskog. Aldrig någonsin mer bli så skräckslagen. Och Ödestugan. Ödestugan får vi hitta längs vägen. Inte samma sak. Inte alls samma sak. Men aldrig mer den vägen. Aldrig mer tre kullar och sen höger över gärdesgården.