bonnvett

Hon är rädd. Så förfärligt förskräckligt rädd
för att bli ensam. En gnagande ångest. En
ständig klump i magen.

Hon skämtar, får de andra att skratta men
darrar inombords. Gömmer sig bakom en
mask. Önskar sig vänner men låter ingen
komma nära. Önskar sig närhet men vågar
inte utelämna sig själv.

Tiden rinner iväg. Hon har bra betyg,
bra omdömen, bra jobb och bra lön.
Skulle byta allt. Om han bara ville se.

Glittrande ögon och vänligt leende. Fina små
skrattrynkor som ger rysningar längs ryggraden.
Hans sätt att prata, hans sätt att gå. Hans sätt att
lyssna och se på henne tills hon blir tvungen
att titta bort. Hennes önskan och längtan.
Tyck om mig tyck om mig tyck om mig.

Just som jag skrivit klart första versen återkom strömmen efter att ha varit borta i drygt ett dygn, på grund av den norska stormen Berit.

På en av bokar omgiven kulle ligger ett litet rött hus. Två lutande trappsteg av sten leder upp till den låsta dörren och trasiga gardiner skymtar i fönstren. Den som går närmare och kikar in genom fönstret kommer att se några möbler och en rostig kamin. En jaktstuga verkar det vara. Övergiven. Ödestuga. Fortsätter man runt huset upptäcker man att ett fönster gapar tomt för hela karmen har lyfts av och står lutad mot väggen. Ett inbjudande fönster. Om man vill kan man klättra in. Nästan sju år är det sedan någon gjorde det.

 

Men just idag har de bestämt sig. Två av de barn, nästan vuxna nu, som upptäckte tjusningen med ett öde hus, ger sig iväg. Storasyster minns vägen, trots att det var sju år sen sist. Vägen till Ödestugan glömmer man inte. Först följa stigen, höger i korsningen, sen ställa cykeln vid vändplatsen och promenera. Över tre kullars kalhygge, därefter höger över gärdesgården. Förbi de av vatten fyllda hjulspåren. Skogen tränger sig på, gå fort ifall där står en älg. Sen kommer bokarna, upp till vänster, upp på kullen. Ödestugan.

 

Det är varmt. Shorts och kortärmat räcker. Sandaler på fötterna. Vana cyklister susande in i skogen; djupare och djupare. Granskog tar vid. Kallt och lite fuktigt. I luften en doft av kåda och barr. Höger i korsningen, trampa vidare, framme vid vändplatsen. Men kalhygget har ersatts av en granplantering. Inte öppet som det brukar. Annorlunda mot för sju år sedan. Men storasyster hittar ändå. Tre kullar bara. Tre kullar och sen höger över gärdesgården.

 

”Men vildsvinen då? Och älgarna?”

 

”Får inte bli skrämda. Sjung nåt. Ropa. De springer när de hör dig.”

 

In i skogen bär det. Över den lilla bäcken. In bland granarna som står så tätt så tätt. Som en labyrint nästan att ta sig igenom. Sjungandes. Inga ljud, skogen är tyst. Tre kullar bara. Tre kullar och sen till höger. Men tre kullar blir tre berg när granar måste klivas genom, klättras över. Och ett berg är så högt så högt. Men Ödestugan är på andra sidan. Ödestugan.

 

Det verkar inte vara någon fara. Sången håller djuren på avstånd, håller tankarna på djuren på avstånd. Nästan uppe på första toppen är de. Snart bara två kullar kvar. Två kullar och sen till höger.

 

Då. Plötsligt. Ett brak från snåret bredvid får storasyster att snurra runt och se något stort och grått passera. Nu. Inte drabbas av panik. Säkert bara ett rådjur. Rådjur brukar braka till och ge panik och sen suckar man skrattar och tänker att det var ju bara ett rådjur så vänta och se vad det är innan du blir rädd det kanske bara var ett rådjur och då är det onödigt att bli rädd om det bara var ett rådjur för de brukar kunna ge en panik och fasaner skrämmer också slag på en de sitter stilla och sen när man går förbi så flyger de upp och skriker och man blir så rädd att hjärtat håller på att stanna och sen hytter man med näven åt den sabla fasanen som inte hade vett att ge ljud ifrån sig tidigare liksom koltrastar som också sitter still och sen springer fram bara för att skrämmas men det här var bara ett rådjur bara ett rådjur så drabbas inte av panik det var ju bara ett rådjur.

 

”Det är ett vildsvin.”

 

Lillebror har sett djuret som sprungit förbi, tystnat, och nu står någonstans till höger om dem och väntar. Kanske springer tillbaka snart. Eller så kommer det fler grisar ingen har väl hört talas om ett ensamt vildsvin finns det ett så finns det flera och i den här täta skogen ser man inte längre än till nästa gran så var som helst kan det stå grisar och till höger står det en som snart kommer att springa tillbaka och vi kommer aldrig att komma levande härifrån.

 

”Vi vänder, va?”

 

Säger lillebror som senare kommer att påstå att det var storasyster som frågade men storasyster vet att det inte var hon för hon reagerar över den konstiga frågan varför frågar han om de ska vända de kan väl inte fortsätta med skogen full av grisar är han inte rädd?

 

”Ja.”

 

Svarar storasyster eller om det är lillebror och en evighet står tiden stilla och sen springer de, kastar sig tillbaka nedför kullen och skogen rispar armar och ben men det känns inte för snart är de ute. Inga grisar på vägen dit så inga grisar nu heller. Skynda skynda hörs grisen springa efter? Där är bäcken, lillebror trampar i. Där är cyklarna. Nu är de på väg hem, bort från grisen, bara bort. Och först då börjar hjärnan fungera igen. Han sprang bakom oss, grisen. Blev han rädd och rusade i panik eller hade han en familj i närheten han ville skydda eller sprang han mot ljudet vi just lämnat och därmed mot oss så att om vi stått kvar hade han sprungit på oss. Storasyster är räddast, hon stod närmast. Hann ju inte ens reagera innan grisen sprungit förbi. Hade inte hunnit reagera om grisen sprungit mot henne, träffat henne med säkerhet.

 

Aldrig mer den vägen. Aldrig mer tät granskog. Aldrig någonsin mer bli så skräckslagen. Och Ödestugan. Ödestugan får vi hitta längs vägen. Inte samma sak. Inte alls samma sak. Men aldrig mer den vägen. Aldrig mer tre kullar och sen höger över gärdesgården.

Shakespeares Balkongscenen i 1600-talstappning. Danska Cilla och svenska Verner har, efter en mycket hastig träff, blivit ögonblickligt förälskade. Men, eftersom danskar och svenskar sedan Roskildefreden 1658 har lite svårt för varandra, är det inte önskvärt att de träffas. Mitt i natten har dock Verner tagit mod till sig och smyger hem till Cilla, som av en händelse befinner sig på sin balkong (det var faktiskt väldigt vanligt att husen hade balkonger på 1600-talet). Vid dialogens början står Verner och trycker i trädgården medan Cilla står på balkongen och beklagar sig.

 

De frekventa fotnötterna är för läsbarhetens skull placerade efter själva texten så att läsaren själv kan avgöra ifall han vill ta till sig extramaterialet med en gång eller först när han hunnit smälta texten. Extramaterial har nämligen visat sig vara uppskattat av den moderna framtidsmänniskan och därför väljer författaren att producera dylik.

 

Cilla

Åh främling främling, varför är du en svenne (1) /

Verner

Ska jag stå kvar här, eller visa mig för henne /

Cilla

Du är dig själv och inte ett hot /

vad är ett namn, varken hand eller fot (2) /

Tänk om du tillhört dansken /

då hade vi passat som handen och handsken (3) /

Verner

Jaså namnet har sån betydelse här på vischan (4) /

blir det bättre om jag kallar mig Hans-Christian? (5) /

Cilla

Vem är du som smyger i natten

nä men stå inte mitt i rosenrabatten! (6) /

Verner

Jag vill inte säga mitt riktiga namn /

för då får jag kanske inte ta dig i min famn (7) /

Cilla

Den där rösten har jag hört förut /

från en träff som alltför snabbt tog slut (8) /

Hur och varför har du kommit hit /

skogen är stor och full av dynamit (9) /

Verner

På kärlekens vingar jag över alla faror gled /

nej skämt åsido, jag kom på moped (10)/

Cilla

Akta så ingen kommer på dig /

mina släktingar vill gärna slå dig (11) /

Verner

Mig kan inte blodet färga /

när mitt hjärta tillhör dig, det svär ja’ (12)/

Cilla

Å vad jag blir kär (13)/

låt höra vid vad du svär /

Verner

Jag svär vid månen (14), kära vän /

Cilla

Månen är en ost (15), svär inte vid den /

Anna (16)

Cilla, pratar du med nån? /

Cilla

Näe, var fick du det ifrån? /

Anna

Du får prata lite tystare för vi försöker sova /

Cilla

Lätt när man träffat herr Casanova (17) /

Anna

Vad säger du nu /

Cilla

Det var inte jag, det var en älg som sa mu (18) /

Anna

Ja ja tyst, jag ska upp klockan sju (19) /

Cilla

Du måste gå nu men vi ses väl igen (20) /

Verner

Jajamän /

här får du en perenn (21) /

Cilla

Tack min ädle prins (22)/

nu du vet var jag finns /

Verner

Jag puttrar iväg men kommer snart tillbaka /

då ska du bli min maka (23) /

 

 

Och så puttrade Verner iväg på sin vita springare, eller moped om man ska vara noga, och Cilla satt kvar i tornet och väntade på prinsen som en dag skulle komma åter och hämta henne. Hur det gick får vi aldrig veta eftersom historien slutar här och denna snutt var det enda som textför­fattaren lyckades uppsnappa, också gömd bland buskarna i trädgården. Men för att också denna berättelse ska sluta lyckligt så kan vi väl anta att dansk- och svenskhatet minskade så att Verner kunde hålla sitt löfte och återvända. Att svenskar och danskar med tiden kom varandra närmare, och slutligen band ihop sig med en bro, som faktiskt är Sveriges högsta byggnad och inte Kaknästornet, som man gärna tror, är väl om något ett bevis på detta.

 

Fotnötter:

(1) detta uttryck har en  väldigt lång historia och är inte, som många tror, ett typiskt 1900-talsord, företrädelsevis  använt av ungdomar

(2) om det inte är själva namnet på kroppsdelen som avses

(3) också ett uttryck med långtgående rötter

(4) Verner antyder att Cilla bor lite utanför civilisationen eller åtminstone att han själv kommer från ett ställe som han anser mer tättbefolkat

(5) Ett typiskt danskt 1600-talsnamn

(6) danskarna var  väldigt måna om sina trädgårdar och planterade ofta stora rosenodlingar på  tomten. På det krigiska 1600-talet kunde dessa odlingar även tjäna som palissad  mot fienden. Det var faktiskt så att rosorna fram till dess saknat taggar, men genom att linda den nyss uppfunna taggtråden runt stjälkarna erhölls rosor med taggar. Och därefter har rosor med taggar i princip slagit ut de tagglösa.

(7) eller så var det för att han skämdes litegrann för att heta Verner. Det fanns hippare namn att döpa sina barn till. Han kan dock trösta sig med att han inte föddes på 2000-talet och riskerade att döpas till Sassefraz eller annat egenpåhittat namn föräldrarna ger sina barn för att kanske själva känna sig lite speciella

(8) varför den omnämnda träffen blev så kort  har inte riktigt klarlagts

(9) dynamitladdningar utplacerade på strategiskt viktiga platser var ett annat sätt att hålla svenskarna borta från trädgården

(10) dylika fanns alltså redan vid denna tid. da Vinci gjorde ritningen och Sverige var ett av de första länder som fick patent på mopedtillverkning

(11) en eufemism, dvs. en förskönande omskrivning för att ha ihjäl, döda

(12) inte världens bästa rim, men vår Verner var ingen skald direkt. Faktiskt var han politiker och borde väl som sådan kunna uttrycka sig med ord. Ett annat, lämpligare rim kunde kanske vara värja eller härja eller något i den stilen

(13) ty kärlekens vägar äro outgrundliga

(14) kanske lite gammaldags, men månen och Jupiter var saker man gärna svor vid. Numera är det två fingrar på telefonkatalogen som gäller

(15) det skulle komma att dröja ungefär 300 år innan man slutligen kunde dementera detta  påstående

(16) Troligtvis en släkting som fått sin nattsömn störd

(17) Casanova föddes visserligen först på 1700-talet men andelen klärvoajanta var  högre i det gamla Danmark än i något annat land, så sannolikheten att även Cilla skulle besitta denna talang är relativt stor

(18) älgar strövade på denna tid omkring fritt i skogen utan risk att bli skjutna eftersom danskar och svenskar hade fullt upp med att skjuta på varandra

(19) korna ska matas och höet ska bärgas, lagårn ska färgas, och råttorna snärjas

(20) säger hon alltså till Verner

(21) här kastar Verner upp en blomma till sin älskade. Troligtvis en ros, märk väl att han kunde gripa obehindrat i denna ros utan att skrika till, vilket innebär att det var en ros utan taggar

(22) Cilla visste inte vilken  befattning Verner  hade. Och om hon vetat hade hon ändå inte kunnat använda den eftersom det inte finns ett vettigt ord som rimmar på kommunalrådsordförande

(23) för en politiker måste vara bestämd och veta vad han vill

Vad ska jag säga till hunden
som väntar utanför din dörr
och ger mig anklagande blickar
som om jag hade några svar

Vad ska jag säga till mamma
Du skrev att hon skulle bli knäckt
och det vet jag att hon blir
men varför måste jag vara den som berättar

Vad ska jag säga till mig själv
Hur ska jag någonsin kunna förstå
att livet kan vara så hemskt
att man hellre är utan

Kära älskade syster
Varför berättade du inte innan det var för sent

spirande grönska, värmande sol
bort drar ruggiga väder
blänkande vatten, dopp i en pool
undan med skrymmande kläder

glittrande glänsande guldgrönt på träden
bländande blommor och knoppande kvist
ståtande susande vajande säden
sprakande sommaren kommer till sist

lika fånigt som en nyförälskad trettonåring
spanar jag korridoren fram
ögonen inställda på kikarsikte
jag vet att du kan vara där

(kan ditt schema nämligen)

och plötsligt, en gestalt jag känner igen
rätt kläder, rätt hållning, rätt leende
ditt vackra ansikte, din fina kropp
jag ser dem i skallen så fort jag har lite tid över

(ja, det händer annars också förresten)

kan du inte bara
titta upp
du ser mig då
för jag står här
på en korridorlängds avstånd
som om jag var där av en slump

(och denna gången är det faktiskt så)

och jag ska höja handen till hälsning
och du ska svara så där som du brukar
men det är dags att flytta på mig nu
för om du ser mig
och frågar varför jag står där
så har jag ingen bra ursäkt

(och jag kan inte säga att jag tycker om att titta på dig)

och fick jag så skulle jag stå kvar hela dagen
men jag är en förnuftig människa och går
trots att hjärtat håller på att sprängas
en korridor, en evighet,
vad är skillnaden?

Minns du skolan, Anders.
Minns du att de retade dig för att du alltid svarade rätt.
Retade dig så du till slut inte svarade alls.
Jag minns.

Minns du rasterna, Anders.
Minns du att du stod bredvid planen och önskade att någon skulle fråga
men att de aldrig lät dig vara med.
Hur skulle du kunna glömma.

Minns du Sara, Anders.
Minns du att avgudade henne,
fast du visste att hon aldrig skulle se dig.
Jag såg dig, Anders.

Minns du hon som alltid stod ett steg bakom mobbarna.
Minns du hon som aldrig sa något
men som skrattade när de spottade på dig.

Det var jag, Anders.
Förlåt.

Kaffekopp på trappräcke,
balanserande, skramlande i vinddraget.
Barfotakyligt mot utegolv,
huttrar lite men tinar i solen.
En tröja med ränder, på tok för stor
men den luktar så gott.
Tidning i knäet, på inget uppslagen,
läsaren bortdrömd i tankar.
Ett andetag från fjärran och
koltrast i körsbärsbuske.
Ytterdörr på glänt, snegla in i sovrummet
där lakanen rör sig och kittlig fot blir synlig,
varsam hand.
Halv fem är klockan, dröjer tills han vaknar.
I tröjan finns framtidens doft.

Det var natten före artonårsdagen
Dagen då han skulle bli myndig
Dagen som var början till det år
då han skulle få ta körtkort, gå på krogen
Året han skulle räknas som vuxen

Han mindes barndomen
Alla kojor han byggt i skogen
Hur de täljt pilbågar och lekt indianer
Sprungit i skogen och klättrat i träd
Kravlösheten tidlösheten sorglösheten

I huvudet hörde han glädjen och skratten
Han längtade tillbaka, han längtade dit
Han ville bli barn och få friheten åter
Förhindra en framrusande tid
Men var fanns bromsen?

Det var som ett stickande eldklot i hjärnan
En tryckande sten över bröstet
Panik i hjärtat, svårt att andas
Kroppen en brännande massa
Utan en möjlighet att kontrollera

Bara fyra timmar kvar nu
Fyra ynkliga timmar av tidlöshet
Fyra timmar till ensamhet
Artonårsgränsen kastade sig mot honom
Vad gör man när tiden rusar ifrån?

Han såg ut genom fönstret
Gatan så långt där nedanför
Öppnade fönstret, tittade ut
Bilarna som små myror
Han ville inte bli äldre